söndag 30 oktober 2016

Som om de tagits från verkliga livet

Böcker är trevligt. O jag har är en sån som ibland måste anteckna ner saker som jag läser. 
För att helt enkelt bara spara på de, för att de har gett mig en speciell känsla eller tanke. Ett stycke, en mening, ja lite så där. Och från vilken bok o sida. Helt ärligt så har jag använt de där jag skrivit ner ett par gånger. I födelsedagskort när man vill ha med något djupare i sammanhanget eller något som kan höra samman med den som kortet är till. Eller här på bloggen eller bara för att spara. Har nästan alltid en bok med mig där jag skriver ner saker för det är en viss poäng o känsla att skriva förhand. 

O nu har det hänt igen. Något som fick mig att se de framför mig och en klockren beskrivning som jag verkligen känner igen. Från en kvinnas tolkning av ett gammalt fotografi, så här:

"Fotografiet hade hon sett förut, men inte på länge. Det var svartvitt - eller rättare sagt brunvitt - och taget för över sextio år sedan, före första världskriget, och det föreställde Hugh, Lil och Nell innan systrarna föddes och fyllde huset med skratt och höga röster. Det var ett sådant där ateljéfoto där människorna på bilden ser lite skrämda ut, som om de tagits från verkliga livet, förminskats och stoppats in i ett dockskåp fullt av obekanta ting." (Den glömda trädgården av Kate Morton s 61)

Jag tyckte om känslan i vad hon känner när hon tittar på fotot. Att det är ett par stela typer som stirrar tillbaka på henne där hon står och håller i fotot. Det är länge sen, att stämningen är aningen tillknäppt och fotot blir bara av där där de står. Att de är plockade från ett sammanhang, en stund för att samlas på bilden. Intressant. För många gånger är just den typen av foton hemska när man känner sig helt fel o falsk. "Le nu" "Se lycklig ut" "åååååå ni är perfekta tillsammans" 

Kroppshållningen, färgerna o glimten i ögonen säger något helt annat än fotots syfte. 
Gillar framförallt beskrivningen /.../stoppats in i ett dockskåp fullt av obekanta ting/../
Att vara uppstyltad, stelt och påtvingat. 

Gamla fotons charm. Många av mamma o pappas svartvita foton från när de var barn är just ofta så, uppställt o stelt. Var det inte bättre än så förr? Eller är det dagens utveckling o bredd av olika foton som gör att det är lättare idag att få in mer liv. Troligen är det så. 

måndag 24 oktober 2016

Majken

Några nätter så har jag drömt om farmor, min goa fina farmor Majken. Till saken hör den att hon är död sen 2 år tillbaka och fortfarande så kan jag ibland behöva påminna mig om att hon är just död. För det känns inte så, även om jag inte pratat med henne såklart så är det som att hon är där. 
Ja jag tror på de andliga de gör jag och att ja de kan komma och finnas hos oss. Men inte som att de "går vid vår sida" eller "hon gjorde de där tecknet för att jag skulle förstå att hon var här och ville något". Ibland kanske men.... jag tror att deras närvaro mer är energi som påverkar oss. Skulle ju då kunna ses som en slags närvaro men nääää inte riktigt som en ande som sveper runt, mer att energin påverkar oss och minnena sätts igång. Jag förstår att den här energin är från farmor. Märkligt men det känns så varje gång. 

Det är intressant de där med minnen, hur de drar en tillbaka på en gång som nu när jag drömt om farmor. Jag blir inte ledsen utan ler åt de att hon kan ge mig lite energi. Och för en stund när jag vaknade i morse så var det som en självklarhet att jag hade pratat med henne. Som det brukade kännas när hon berättat något, fast hon är död.

Ja flummigt :) 
Farmor Majken kommer alltid vara min extra mamma. Som jag bodde hos ibland, som lärde mig saker, vi gjorde saker, vi busade, talade allvar osv osv. En trygg fin människa som är en stor idol. Hon somnade in, på ett bra sätt... inte allt för plågsamt långt över 90 år. En tuff cool farmor, som visste allt kändes det som, kunde stå på egna ben, humor och ett stort varmt hjärta.